Kebnekaise 2018

Sommaren 2018 tog jag mig upp till Norrland och tog mig upp för Kebnekaise.
Det var en upplevelse kan jag lova.

Vi tog nattåget från Stockholm som skulle ta oss till Kiruna. Därifrån skulle vi ta en buss till Nikkaluokta och efter det vandra till Kebnekaise fjällstation.
Den planen gick i kras klockan 02.00 på natten i Umeå. Tåget stannade nämligen där och kom aldrig vidare. 2018 var ju sommaren med alla skogsbränder och tåget kunde inte åka vidare för att det brann på tågrälsen.

Vi fick då ta en buss från Umeå till Luleå. Där fick vi ta inpå hotell och sova en natt och sedan ta tåget vidare till Kiruna. Sen var planen på banan igen och vi tog bussen till Nikkaluokta och sedan vandrade vi till fjällstationen.

Utsikten på vägen från Nikkaluokta och Fjällstationen var verkligen helt fantastiskt och vi hade jättebra väder. Att vi var en dag försenade var inte längre så viktigt.
När vi väl kom fram till Fjällstationen så gick vi och la oss nästan direkt. Ska man bestiga Kebnekaise gäller det att vara utvilad och redo!
På morgonen möttes vi av strålande sol, 24 graders värme och vindstilla. Kan man önska ett bättre väder?

För att sammanfatta hur det är att gå upp för Kebnekaise säger jag: Sten.
Sten, sten, sten och sten. Det var en utmaning att inte vricka fötterna eller ramla när man råkade kliva på en lös sten. Men trots det var det självklart värt det, för vilken utsikt man fick på toppen. Speciellt eftersom det var molnfritt och soligt.

Det tog oss ca 11 timmar att gå upp och ner. Ner gick betydligt fortare och vi hade gått mycket fortare ner om det inte var på grund av mina fötter. Jag har något okänt problem med mina fötter som gör att jag får extremt ont, EXTREMT ont i fötterna när jag går eller står mycket. Oavsett vilka skor jag har eller vad jag gör.
De sista två kilometrarna gick långsammare än allt tillsammans. Jag gick och grät av smärta och folk (både barn och gamlingar) passerade mig i en rasande fart. Det som fick mig att fortsätta gå var att sjunga “Vandraren” av Nordman om och om igen i huvudet.

Inget får en att mala på trots smärta som “Det gör ont, men gå ändå. Du kan alltid vända om. Det gör ont, men gå ända. Du är här och kom hit som en vandrare”

När vi skulle ta oss tillbaka till Nikkaluokta dagen efter tog vi helikoptern för jag var oförmögen att gå långt.
När vi väl var tillbaka hemma och jag skulle ta av mig mina skor fick jag inte av dom. Min mamma fick hjälpa mig att slita av dom och när jag tog av strumporna insåg jag att mina fötter hade svullnad till minst två gånger sin storlek.

Trots detta var allt helt klart värt det. Vad gör man inte för en utsikt som denna:

26

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: